En junikväll 2007 på Kulturhusets tak; den ena nervösa debutanten efter den andra läste högt med darrig röst ur sin första bok, för att sedan intervjuas av Babels Daniel Sjölin. Då övergick hastigt det varma högtrycket i djupt lågtryck. Kalluft och regn kylde på några minuter ner en hel publik samt redan skakiga debutanter, de flesta åskådarna flydde medan de tappraste föste in sig under infravärmare och småtak. Bara Daniel Sjölin såg ut att trivas där han satt torr och hårrufsig i strålkastarnas värme. Själv var jag så desperat frusen att jag med blicken fixerad på scenen klev upp på en vinglig blomlådekant bara för att komma en infravärmare lite lite närmare. Kanten vinglade och vinglade. Och vingade. Någon vinglade den med flit?! När jag trillade ner i rabatten och sedan drog upp en plaskvåt nateggrön sko kunde inte min blomlådekantsgranne hålla inne med sitt gapskratt, minuterna innan han själv, med torra skor gick upp på scenen och skådespelarvant läste ur sin debutbok. Jag hade gärna önskat mig en lite coolare öppningsreplik vid första telefonsamtalet nio månader senare än: Hej Jonas det var jag som trillade i rabatten och nu undrar jag om…